party time. again. jag osar alkohol, skulle jag tro. way to much of the good stuff. all the good stuff that is. eller ja. i alla fall ät och dryckbart. hade kunna behöva lite annat good stuff.

men jag gillart.

idag har jag

1. varit nostalgisk tillsammans med supersci, remedee, chords och de andra.

2. ätit valnötsglass, grädde, choklad och fruktsallad innan klockan tre.

3. tittat ut. förbannat. skippat promenad.

4. duschat alldeles för många gånger.

5. borstat tänderna fyra gånger innan klockan fyra. trots att tandläkaren förbjudit fler än två.

å ikväll blir det bira!

idag har jag

1. ännu en gång blivit ofrivilligt kär i adam tensta

2. druckit baileys innan klockan 14

3. tittat ut på snön. förbannat den. funderat. förundrats.

4. bestämt mig för att inte gå promenad.

sporadiskt valda

mantra

de senaste dagarna har jag tragglat texterna ur dessa låtar i min hjärna. om och om igen. som ett mantra. för att tänka positivt. allt ordnar sig liksom, bara man fortsätter gå.

alltså det är sant. tillslut satte de sig där i hjärnan. och kom naturligt. det tar jag som ett tecken.

doing it the hard way

karriär är det viktigaste för mig. självklart vill jag ha familj med älskare och barn, men det som alltid gnager på insidan är att jag måste lyckas i karriären. kanske för att det ligger närmre till hands. självklart tänker jag på och längtar efter kärlek och barn, men har kan ändå vila mer i det. tänka att det kommer i sinom tid. förmodligen är det det jag går och skyller mitt magont på om fem-sex år.

men nu är det i alla fall karriären. på ett sätt är det konstigt för att jag har alltid haft inställningen att ha roligt och vara lycklig är viktigare än pengar, och då tror man kanske att jag kan dela upp livet i två delar. en som bara är jobb för att försörja mig och mina nära, en som är mitt riktiga liv med vänner, dans,mat, resa och allt vad det innebär. men ... så är det ju verkligen inte. till viss del handlar det om pengar men framför allt tror jag att det handlar om bekräftelse och vetskapen om att jag är bra. jag satsar ju på yrken jag tycker är kul, och där det tyvärr varken finns jobb eller speciellt mycket pengar.

jag hade ett litet snack med min fina lärare mattias igår. det är nämligen så att mitt inre gjorde en dubbelvolt bakåt, och tycks ha hamnat på sniskan. jag fick veta att min kontakt, chefsredaktören på passion for business där jag skulle vara min fyra första praktikveckor, slutat. och den nya chefen kände sig för stressad och ovan att hon inte ville t på sig att ta emot en praktikant. hur kan man göra så? helt sjukt. om de visste vad som händer inom mig hade de nog tänkt annorlunda. det hoppas jag i alla fall.

i alla fall, som den lätt-gråtande person jag är brast det för mig så fort mattias frågade, men hur är det cassandra. jag hade fasat lite för att börja gråta inför honom, han kan vara lite svår att tolka. ibland är han världens roligaste och bästa, medan han i nästa sekund brusar upp för allt och är väldigt hemlighetsfull med sig själv, och svår att nå. men igår var han fantastisk att prata med. han har själv varit utbränd (tror jag i alla fall) och jag kände att han verkligen förstod min ångest. var även skönt att verkligen vissa vem jag är. jag är inte den självsäkra och alltid glada och lugna person som vissa, och i synnerhet mattias, tycks tro. nä där stod jag med mina röda ögon och svullna ansikte och lät det rinna. fick fram i alla fall en del av min inre ångest och mina höga prestationskrav kom nog fram.

en grej han sa till mig var att inte jämföra mig med andra. och det är jag grym på. fast det är ju en dålig grej så frågan är om man kallar det grym då? i alla fall mäter jag konstant mig själv i andras framgångar, och jag tycks alltid vara snäppet efter. det finns alltid någon det går bättre för. framför allt är det extremt jobbigt när det inte handlar om att någon har mer talang eller sliter mer, utan att den har tur, känner rätt personer som styr en åt rätt håll. när människor glider fram på räkmackor, stora som små.

helt ärligt så har jag kämpat som ett as. ja egentligen hela livet, genom skola och träning. men den här våren har det liksom gått till överdrift. ja inombords i alla fall. hösten var helt sjuk. började med beslutet att inte gå kvar på jmk. även om det känns rätt till stora delar ligger det alltid där och gnager på själen (speciellt nu, när praktiken-grejen ska vara så jävlig).

därefter började snart praktiksökandet. och jag var tvungen att bevisa för både mig själv och andra att jag inte gjort ett misstag som inte valde jmk. shit vad många timmar jag lagt ner på att söka. och vad mycket energi och kraft, som nu känns som den bara gått till spillo. fick ju ändå inte den plats jag ville ha (visst jag är nöjd med expressen tv, men är inte vad jag tänkt mig). andra i klassen har ju fått sina drömmar så beror ju inte på kaggeholm. men de har ju haft kontakter som hjälpt dem. jag har inte en enda kontakt. inte i stockholm.

jag vet att detta låter dumt och självgott, men jag kan nog säga att jag, om inte allra mest, varit en av dem som slitet hårdast. utan att det gett något speciellt bra resultat. på riktigt tror jag att jag är dömd att ha det tufft. som m något förföljer mig. kanske beror på spegeln jag råkade göra sönder häromdagen. nästa dag vaknade jag ju till beskedet om praktiken på pfb.

det blir ett långt inlägg här, som jag egentligen inte har tid till. men i alla fall ...

tillbaks till samtalet med mattias. han tog ett exempel med en äldre person i klassen som också lätt drabbas av ångest, men som lyckats hitta ett sätt att skaka av sig den. det kommer förhoppningsvis med tiden, sa mattias. ja, sa jag. det hoppas jag med.

men varför har det inte lugnat ner sig lite då?

första gången jag minns att jag fick något som liknade mild panikångest (mild till det yttre) var i femman och vi gjorde nationella proven. jag körde fast på ett mattetal. förstod ingenting, klasskompisarna började bli klara. allt var svart i mitt huvud och jag satt där. så läraren cirkulera i rummet. jag bara stirrade, kände tårarna bränna. vad jag minns lyckades jag hålla dem inne och efetr bara en liten hint av läraren förstod jag talet. men den känslan är oförglömlig.

och den har följt mig. följt mig genom högstadiet där man var rädd för att vara pluggis (skrev tom sämre med mening på ett prov) och ändå få bra betyg så man kom in på gymnasiet. inför gymnasiet låg jag varje eftermiddag i ett par veckor och grät i min säng för att jag inte visste vilket program jag skulle välja. vad var bäst för framtiden, vad ville jag?

sen kom gymnasiet, ångesten fortsatte. betygen skulle vara bra, dansen gav mig dålig självförtroende, jag kände mig tjock och fokuserade på att jag bara var dålig. om jag hårddrar.

ja, jag behöver inte skriva om alla år. det har i alla fall fortsatt sedan dagen med matteprovet och jag undrar när jag ska växa ifrån det?

mattias gav mig även lite uppmuntring, lite beröm. han sa att jag var en av de mest idérika och självgående elever han haft ochd et värmde så mycket. jag behöver bekräftelse. jag vet det. och det här andra året på kaggeholm har varit ganska tomt på det. och när han sa det var det som en känsla jag känner igen och saknar otroligt mycket flöt ut inom mig, och värmde och lättade litegrann.

jag har hamnat i nåt slags negativt töcken det senaste halvåret och gör jag inget nu kommer det bara gå nedåt ännu mer och sluta dåligt. jag måste ta tag i mig själv och det är nu! annars går jag under.

ps: för er som vet att jag hoppades på att vara på expressen hela praktiken, som det var tänkt från allra första början men som jag lyckades ändra. det gick inte, hade inte resurser att ta in mig tidiagare nu nr de roddat om. för min skull.

en sådan dag

efter att under gårdagens fyspass fått en fyrakilos medicinboll på näsan, och sent igår kväll, eller snarare inatt fick panik och trodde att min näsa var sne för alltid, började jag dagen med ett besök på vårdcentralen.

fick britt-marie, samma läkare som skickat mig på massa röntgen. och specialist grejer när jag hade ont bakom knäet (vilket visade sig bara vara överansträngt), tog emot mig denna gång.

och gissa vad. jag fick en remiss till öron, näsa, hals på sös. jag som faktiskt under morgonen lugnat ner mig, eftersom svullnaden hade gått ner en hel del.

jaha, tänkte jag medan jag promenerade till tunnelbanan för att ta mig till alviks mödravårdcentral. ett test skulle göras om som gått fel, vilket jag hade klämt in i dagens annars fulla schema(tanken var massor av islands-rekande och intervjubokande, dans och sista bikramyogapasset) ringde sös för att höra hur viktigt det var att jag verkligen kom. britt. marie känns lite rädd för att missa något, och därför skriver remisser. är ju bra att hon tar en på allvar, men när tiden är knapp ... ja ni vet.

de tyckte att de var lugnt om jag inte kom, utan väntade till svullnaden gått ner och se hur det såg ut då. OM INTE jag kände mig täppt. men det gjorde jag ju inte så det var lugnt. eller ... var jag inte lite snorigare än innan. tryckte det inte lite mycket i bihålorna (kan ju berott på att jag faktiskt fått en ordentlig smäll, och inte täppa).

så efter mödravården satte jag av mot sös. åt en macka och kaffe på tunnelbanan. insöp lite DN.

när jag kliver in på önh-avdelningen halv tolv ber de mig sitta ner, och hoppas att jag ska hinna komma in innan lunchrasten! INNAN LUNCHRASTEN! vad sjutton är detta. klockan är mycket som den är. inser att jag absolut inte hinner dansa klockan 17.

men jag hade tur. i dubbel bemärkelse. fick komma in snabbt och hade ingen fraktur!!! yey! svullnaden kommer gå ner om ett par dagar, och helt ärligt har det redan blivit bättre. lite blå och svullen, men ingen elefantman.

glad i vågen traskade jag hem. handlade mat (och naturgodis, ajabaja). lagade, kollade ny serie på svt-play, drack kaffe, hade lite välförtjänt paus.

men sen fick jag faktiskt sätta igång med island. ja, det gick segt. till slut tog jag mig själv i örat, ringde till bonden Olafúr på Island vid Eyjafjallajökul och ... han var inte hemma. men hans fru var och jag skulle prova hans mobil om nån timme (lustigt att prata med någon så långt borta).

å ja, nu är i alla fall en grej bokad. måste bara hitta nån som kan åka med mig till hans gård. lite läskigt själv. och mer planering så jag vet vad jag faktiskt ska göra där, uppdatera mig i tekniken och ... boka fler intervjuer och ..... ja men idag har jag faktiskt varit lite patient. så få vara nöjd med det som faktiskt gjorts!

bikram var det ja. två minuter innan 19 (då jag måste gå för att hinna) får jag för mig att inte gå. varför? är pigg, ont i rumpan av dagens sittande, kroppen är rastlös och vill kämpa? hade inte riktigt lust bara. eller egentligen hade jag det. bara lite trött i hjärnan. gått på helvarv upp och ner med massa känslor idag. så inge mer bikram. kortet är slut. ångrar redan lite att jag inte gick. men nu blir det dans för hela slanten!!

eller imorn, för nu får det bli en promenad. måste få ut lite rastlöshet i alla fall. även om det kanske blir till affären.

min blogg verkar bli ett jämmerplank där jag klagar på mig själv och vad jag äter. förmodligen för att jag har ett behov av att berätta när jag gör något jag egentligen inte vill.

(det hände ju liksom annat emellan de ångestfyllda grejerna jag skriver här. mycket bra. men konstigt nog har jag inte samma behov av att få ur mig sådant)

å här kommer det:

det är så sjukt tråkigt att sitta på en värkande rumpa en hel dag och plugga. jag gick och köpte godis. mycket. nästan två hekto godis från kiosken nedanför. som dessutom är lite gammalt och torrt. trist. men sött.

då var det sagt och jag kan återgå till påsen.