har jag blivit för bekväm?

till skillnad från rebecca i denna krönika har jag faktiskt erfarenheten av förhållanden. men efter tre års singelliv, helt tomt från något man kan likna vid ett seriöst dejtande, kan det vara så att jag likt rebecca är för bekväm för ett förhållande. kanske att det är så att jag omedvetet låter alla anpassningar som kommer med pojkvänslivet hålla mig borta från kärleken. kanske har jag vant mig vid att slippa känslostormarna växla från underbart kärleksrus till orolig och ångestfull tomhet. kanske har jag vant mig vad att få ha mina morgonrutiner på mitt sätt. och mina lunchrutiner. kvälls. och natt.

det kanske är så att det blivit så bekvämt att bara få ägna mig åt mina egna problem, mina egna saker i livet, inte ha någon man måste ringa hela tiden, inte någon man måste uppdatera vart man är, vad man gör, slippa höra vad den andre gör och har gjort.

kanske orkar jag inte anpassa mig. kanske har jag blivit för bekväm helt enkelt.

men frågan är, vill jag vara så bekväm?

väldigt rolig krönika i alla fall. på den proppfulla 4:an, med solen skinandes i ansiktet, stod jag uppklämd mot dörren när vi rullade över västerbron. och skrattade högt.

ps: krönikan är en bit ner på den länkade sidan. heter "saker jag inte får göra för min partner".