status:

förgiftad av lösgodis, fruktsallad, vanlijkesella, frukt- och nötmix, glögg, russin, mandlar, pepparkakor och chips. men soppan satt fint.

insha-allah

när saker skiter sig kan man ju ta till en högre makt. och tänka "om gud vill - insha-allah". tänka att det alltid finns en mening. som nu. imorgon klockan elva lånar vi för tredje gången radio vikings frekvens 101,4 och sänder vårt sista radioprogram. jag är programledare, och har tänkt många insha-allah-or inför detta program. temat är religion och jag håller tummarna för att Gud, eller vad han nu heter, är med oss. det behövs.

amen

å när jag trodde att hoppet var ute ...

... föddes det på nytt.

efter att ha läst mia skäringers dyngkåt och hur helig som helst, och känner att jag inte vill komma tillbaka till mitt eget liv, bara leva mias därute på ön utan bilar med fin man och goa barn och ett kul och kreativt jobb, har jag nu hittat ett glädjeämne. först trodde jag det var kört. jag var tvungen att lämna mias vardag där och då i min säng. låta henne ligga kvar i mitt minne, ett tag så gott det går. för att till slut tina bort. långsamt. eftersom hon slutat blogga på mama hade jag inget hopp där heller. inte längre. sedan jag fått veta.

för att lysa upp min oroliga och ganska så grå vardag googlade jag mia skäringer. bara för att få se en bild, läsa någon rad hon skrivit. glädjas lite av minnet av tiden med hennes bok, tiden med henne. gissa vad jag hittade! en blogg! hennes blogg, om mias liv. snabbt kollade jag när senaste inlägget skrivits. 15 november och det är idag och det fanns till och med två inlägg från idag och hon skriver altså här och nu. yes yes yes!

åh här ska det bli läsas av och vardagen förgyllas. jag är lite avundsjuk på mia, skulle man kunna säga. eller egentligen handlar det om att jag vill vara hon, eller som hon. helt genomärlig mot framför allt mig själv genom att visa vem jag är inför andra. kunna erkänna mina svagheter för att visa mina styrkor. låta mina svagheter vara mina styrkor. acceptera, typ. tror inte att mia skulle vilja höra att jag vill vara henne. snarare skulle hon nog bli lite förbannad eftersom det typ är det hon vill säga, att man ska vara den man är och acceptera sig själv för att kunna vara så ärlig som möjligt. men just nu vill jag vara henne, på den lilla mysiga ön med underbara familjen och all ärlighet. men mitt mål är att bli mer som hon. för det är sådan jag vill vara.

högst upp, senaste inlägget satte ännu mer guldkant på denna regniga höstmåndag. fler datum för hennes föreställning! den här gången ska jag gå. bokar i veckan så den som vill gå med, häng med. annars går jag själv. måste ju.

dessa datum och tider gäller:

06 mars sön 15.00 Cirkus, Stockholm

06 mars sön 19.30 Cirkus, Stockholm 13 mars sön 15.00 Cirkus, Stockholm 13 mars sön 19.30 Cirkus, Stockholm

tror det blir den 6:e. ifall någon ska med.

avig maria

förtryck x 2

string ...

... trosor är sjukt obekvämt. ett snöre emellan skinkorna som, likt en irriterande huvudvärk, påminner en hela tiden om att det sitter där. förr tyckte jag inte att stringtrosor var obekvämt. inte alls. tvärtom, var mitt svar om någon frågade. och det var verkligen så. mitt 14-åriga jag tyckte inte att det var oskönt. vet inte om huden där emellan måste ha vant sig på något vis, kanske som att händerna vänjer sig vid att bära tunga hinkar. efter ett tag gör det inte ont längre. när handflatorna blivit hårda och valkiga.

jag använder aldrig stringtrosor nuförtiden. i princip aldrig i alla fall. ibland, när jag tänker ha supertajta jeans, väljer jag ett av de två par jag valt att ha kvar i troslådan. anledningen till att jag drar upp snöret är att när jag annars väljer de större bomullstrosorna är det så sjukt jobbigt att gå på toaletten. tar liksom lika lång tid att kränga på sig och räta ut alla kläder man har på sig som att kissa. och i och med att byxorna ofta är höga och t-shirten ska stoppas ner blir det dubbelt dragande och uträtandet. (i för sig är de höga byxorna tusen gånger skönare än de låga. de som slutar där magen är som störst och trycker på tarmar och allt vad det är så man vill kräkas. sådana man hade när man var 14. kanske inte så konstigt att stringen kändes bekväma). först ska i alla fall trosorna i någon slags hipster-/boxer-modell dras upp. därefter de tajta jeansen som drar med sig trosorna ännu högre upp. ner med handen och pula ner tills de ligger så slätt det går (eller så slätt man orkar). sen är det dags för tröjan. vikar lite på sidorna, dra med handflatan över ländryggen, magen. knäppa knappen och hoppas att det inte ser alltför knögligt ut. kanske dra tröjan lite uppåt så att det slätar ut sig lite till. sjuuukt jobbigt (problem? big time!).

ja, ibland känns valet av det där lilla snöret ganska rätt, och framför allt tidsmässigt lönsamt. men efter en dags skavande inser jag oftast att allt utslätande och dragande är värt mödan. nä, numera ligger de två små stringtrosorna långt ner i lådan. och förmodligen får de stanna där för gott.

inte undra på att jag har en ond mage. konstant konstig känsla i den, som förmodligen kommer ifrån hjärnan, är inte bra. inte för det mentala, inte för det fysiska. jag längtar efter lite inre ro. hur löjligt det än låter.

åh dumma praktikskit! fick inte platsen på p3. istället fick jag ett tråkigt mail med att den redan var tillsatt. jag kommer nog inte få någon praktik. kom så extremt förbannat olägligt. hade precis peppat upp mig efter annat depp. såg lite ljus i tunneln så att säga. ibland skulle man behöva en terapeut. eller nåt.

bajs.