världen finaste mail, världens finaste människa. ser allt, hör allt. jag är genomskinlig framför dig, märker jag. just de här orden du skrev i ditt mail – som kanske låter löjliga tagna ur sitt sammanhang – kom så helt rätt.
Varför har du så mycket ångest? Jag vill bara suga ut den ur dig och få dig att försöka andas.
det är som att du kan läsa mina tankar. just det du skrev slog mig häromdagen. emellanåt får jag svårt att andas. det låter löjligt och klyschigt, men det är så det är. och just det här med att det "låter löjligt" har jag tänkt i massa år. tydligen går ångesten inte över så kanske är dags att tänka att det inte är löjligt. eller låta det vara det men skita i all löjlighet. är dags att tillåta sig att känna det man känner, och kanske våga visa, eller till och med säga det ibland. och då menar jag inte bara ATT jag har ångest och vad jag har ångest över. utan själva känslan, vad det grundar sig i. eller skulle vilja veta det själv. (imorgon kommer jag säkert ångra att jag skrev ett sådant här inlägg, ta bort det fort som attans och hoppas att ingen sett :).
jag vill inte vara en person som sprider ångest. jag tycker själv det är väldigt jobbigt med sådana personer, ger en liksom mer ångest. självklart måste alla få ha ångest, men man måste tänka på att inte sprida i onödan. ibland känns det som att jag sprider onödig ångest. istället för att verkligen prata om 'själva ångesten' och vad den gör med mig, pratar jag om det jag har ångest över. och det hjälper faktiskt sällan. tro det eller ej. skapar oftast bara mer. sitter förmodligen djupare, det där med ångest.
jag hoppas att jag inte ses som en ångestspridare. i så fall. säg till!
alltid under sådana här idiotiska ångestperioder är det en sak jag ångestar över allra mest. oavsett vad som utlöst ångsten, drar jag fram den här grejen till ytan och får den att bli störst i världen. den klassiska tanken "bara det var si och så skulle allt vara bra". tänker inte berätta vad det handlar om. framför allt för att jag skäms. vill inte vara en sådan person som bryr sig om sådant. tror kanske inte att jag framstår som sådan heller, inte inför alla i alla fall. har till och med fått höra "det trodde jag inte om dig". går emot all moral och förnuft jag har. men ändå är den där. känslan. och jag avskyr den. verkligen hatar. det är en av få gånger jag verkligen kan känna att jag hatar.
jag försöker vara en öppen person, och det är jag många gånger. men ibland kan det nog verka som att jag är mer öppen än jag är. tar extremt mycket emot att trycka på 'publicera knappen' nu. men nu gör jag det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar