johannahelgen!

efter en supermysig fredag i johannas lya med tacos och alla möjliga sorters sötsaker, en lördags dag med johanna och promenad i åkeshov är det nu dags för ännu en kväll kantad med johanna – och mat. denna gång blir det dock några fler, dock lite lyxigare. johannas stundande födelsedag ska firas med vänner på restaurangen babajan. väldigt sugen på rödvin. (de vanliga extra höstkilona börjar göra sig mer än till känna)

fint!

ännu en jobbhelg. denna gången gick det riktigt fort, trots att jag hade nattjour båda nätterna. förmodligen gick det så pass fort för att vi spenderade lördagskvällen på ett disco för barn med handikapp på fruängens ungdomsgård. det var fint! så fina människor!

vissa saker var dock jobbiga med helgen. bland annat, för ovanlighetens skull, min mage. äter ju typ hela tiden på korttids. ungarna måste ha superbra ämnesomsättning (vilket inte jag har). dessutom äter vi godis och pannkakor typ jämt. gott men dumt. och, för att göra det hela bättre, har jag köpt en rejäl godispåse till ikväll. av någon konstig anledning. fick för mig att jag behövde lite helg-feeling. godis och deckare. bäddar inte gott för veckan.

imorn ska jag befinna mig på sjukhuset klockan 7 på morgonen. med en som ska operera bort det sista av sina bröst.

öhh, vad händer?

ja det kan man minsann undra. har suttit i princip hela dagen med ansökningar jag planerade skulle ta cirka en och en halv timme. imorse spelade jag in ljud till ett inslag. skulle hem, äta lunch, direkt fixa med ansökningarna och sen börja med inslaget. däremellan ringa några samtal. nu är jag klar med ansökningarna. inga samtal ringa, inte ens lyssnat på ljuden till inslaget som ska vara klart på fredag. skulle ju se till så jag fick mer tid den här gången till klippningen. nu blir det mindre. mycket mindre. 

fattar nada. är jag segast i världen, sämst på att planera eller vad handlar det om? fattar som sagt nada.

har sjuk kramp i benen. fick skippa dansen denna vecka också, istället sitta i massor av timmar. kul framtid. nu går jag till affären. köper säkert något jag inte borde. sen ska jag börja med radioinsalget. typ i natt.

fina vänner. det har jag. 

ni vet vilka ni är. tack för att ni ställer upp. betyder så mycket just nu, kanske mer än ni tror. så tack!

lite afterparty med rjd2 på heleneborgsgatan. fint.

en himmelsk dag ...

ska jag ha idag. hoppas himlen lika blå som denna gång.

åh anna!

världen finaste mail, världens finaste människa. ser allt, hör allt. jag är genomskinlig framför dig, märker jag. just de här orden du skrev i ditt mail – som kanske låter löjliga tagna ur sitt sammanhang – kom så helt rätt. 

Varför har du så mycket ångest? Jag vill bara suga ut den ur dig och få dig att försöka andas.

det är som att du kan läsa mina tankar. just det du skrev slog mig häromdagen. emellanåt får jag svårt att andas. det låter löjligt och klyschigt, men det är så det är. och just det här med att det "låter löjligt" har jag tänkt i massa år. tydligen går ångesten inte över så kanske är dags att tänka att det inte är löjligt. eller låta det vara det men skita i all löjlighet. är dags att tillåta sig att känna det man känner, och kanske våga visa, eller till och med säga det ibland. och då menar jag inte bara ATT jag har ångest och vad jag har ångest över. utan själva känslan, vad det grundar sig i. eller skulle vilja veta det själv. (imorgon kommer jag säkert ångra att jag skrev ett sådant här inlägg, ta bort det fort som attans och hoppas att ingen sett :).

jag vill inte vara en person som sprider ångest. jag tycker själv det är väldigt jobbigt med sådana personer, ger en liksom mer ångest. självklart måste alla få ha ångest, men man måste tänka på att inte sprida i onödan. ibland känns det som att jag sprider onödig ångest. istället för att verkligen prata om 'själva ångesten' och vad den gör med mig, pratar jag om det jag har ångest över. och det hjälper faktiskt sällan. tro det eller ej. skapar oftast bara mer. sitter förmodligen djupare, det där med ångest.

jag hoppas att jag inte ses som en ångestspridare. i så fall. säg till!

alltid under sådana här idiotiska ångestperioder är det en sak jag ångestar över allra mest. oavsett vad som utlöst ångsten, drar jag fram den här grejen till ytan och får den att bli störst i världen. den klassiska tanken "bara det var si och så skulle allt vara bra". tänker inte berätta vad det handlar om. framför allt för att jag skäms. vill inte vara en sådan person som bryr sig om sådant. tror kanske inte att jag framstår som sådan heller, inte inför alla i alla fall. har till och med fått höra "det trodde jag inte om dig". går emot all moral och förnuft jag har. men ändå är den där. känslan. och jag avskyr den. verkligen hatar. det är en av få gånger jag verkligen kan känna att jag hatar.

jag försöker vara en öppen person, och det är jag många gånger. men ibland kan det nog verka som att jag är mer öppen än jag är. tar extremt mycket emot att trycka på 'publicera knappen' nu. men nu gör jag det bara.

behöver inte läsas!

jag känner mig som en boll fylld av ångest. påväg att falla över kanten. känns dessutom att jag sprider bebis-ångestbollar omkring mig. det är inte bra! vet bara inte riktigt hur jag ska hantera det. vill inte prata massa ångest här heller och verka deppig. blir lätt så löjligt och jobbigt för andra. men vet inte vad jag ska göra just nu. det funkar inte så här längre. 

är två aspekter.

den ena: jag kan inte leva i nuet. inte för fem öre. lever hela tiden på främre gränsen. till framtiden. tänker hela tiden på framtiden (framför allt praktiken, därefter karriär). märker att jag börjar prioritera bort sådant som, i alla fall till viss del, får mig att leva i nuet. som att fika med kompisar, gå promenad eller läsa. känns onödigt. istället ägnar jag massor av tid till att grubbla. men vad tjänar det till? får jag något gjort? idag ska jag fika med ida. självklart tänker jag att jag egentligen borde söka praktik och ta tag i planeringen av exjobbet. men nu ska jag fika med henne, vill fika med henne och hoppas att vi får en ångestfri fikastund i nuet! 

andra aspekten: även här känns det som att jag hela tiden går runt och aktar mig för att inte falla över en gräns. en gräns som handlar om att all ångest plötsligt bara bubblar upp och jag börjar gråta. kan vara typ när som helst. svider bakom ögonen, kämpar för att hålla emot. men rösten svajar och ögonen blir glansiga. hoppas att ingen märker.

hade kunnat skriva massor mer. men hoppas att jag inte ska behöva. sjukt hur jag för ett par dagar sedan efter en fika med underbara elna och fantastiska josefine kunde sätta allt i något slags perspektiv. den kvällen var skön, framåt natten smög det sig på. på morgonen större än någonsin.

förlåt för tristheter. nu ska jag luncha med ida och må bra" 

poppapoppapoppapopcorn

skulle poppa lite popcorn. tog den lilla kastrullen, eller mellanstora, för att det inte skulle bli lika mycket som i den stora. hällde nog i för mycket majskorn. locket går inte ens att få igen. ser fantastiskt gott ut. nu ska jag äta dem, tillsammans med resten av bananchipsen, dricka ramlösa och  titta på robins och bert. njuta av livet för att allt känns så fint!

idag tänker jag nämligen inte ha mer ångest. inte ens över runda kinder, popcorn och bananchips.

veckans människa

elna

idag kände jag det. den där känslan när man blir sugen på hela världen. när lusten till att vara blir så fantastiskt stor och överväldigande. den känslan behövdes. har varit en alldeles för deppig tillvaro länge. från och med nu ska jag försöka hålla fast vid sådana här känslor, grabba tag i dem när jag sjunker. det är svårt men det går. det vet jag.

idag fick jag känslan efter en lång fika med två av mina underbaraste vänner. josefine och elna. givande samtal om jobbiga saker som får en att känna att man måste kämpa. men samtidigt finns viljan och glädjen till att kämpa. för det går. det är elna ett bevis på.

elna är en så fantastiskt stark och god människa. det har jag alltid vetat och hon har alltid varit en sån som jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på. så genomgod. men idag har hon vuxit så sjukt mycket. hon är ett bevis på att vi människor behöver varandra. vi kan inte bara köra på i våra egna spår, så länge vi och våra närmaste har det bra. man kan alltid finnas där för någon. det hon gjort är så stort. det måste inte vara så stort, det räcker med det lilla. det viktiga är att vi förstår att vi måste ha varandra annars blir allt meningslöst. och med varandra menas inte bara familj och vänner, utan alla, i hela världen. 

elna är ett bevis på att man kan kämpa och vara stark, men ändå mjuk och känslig. 

följande ord tycker jag är något vi måste tänka på oftare. det ska i alla fall jag göra. jag tycker att orden visar på styrka, intelligens, vishet och insikt. elna har sagt dem:

varje människa är en hel värld. hjälper du en människa hjälper du en hel värld.

egentligen är det nog fel att kategorisera människor så här. de flesta av min vänner skulle ju kunna bli dagens människa, eller veckans människa, hela tiden. men idag visade en sig väldigt stark. så även fast alla ni andra också är bästa människor, får denna titeln veckans människa. 

hösten

åh det är så vackert vid södermälarstrand. där bland båtarna i den lilla kanalen under broarna. långholmen på ena sidan, promenadstråket på andra. det är så vackert vid södermälarstrand på hösten. himlen är blå, solen glänser i vattnet och på träbåtar, små familjer är ute på promenad, på bänkar dricks det kaffe ur termos. gräset är fortfarande grönt och löven är helt fantastiska! gula, röda, orange. ibland måste man bara titta upp.

india

efter en dag helt utan plugg (hur kom det sig?), spenderad lite på stan, köpt en sporttopp på rea, handlat massor av frukt (och lite annat) för billig slant, ätit en påse godis och med trötta ögon tittat på beverly hills är det dags att hoppa i några slags kläder. pula på lite mascara. sedan bege mig snett över gatan till indiern som jag hoppas lever upp till sina förväntningar, äta, dricka med bästa jossan och finfina frida. sedan föreställningen stenkär som jag tror kommer vara fantastiskt. trots att jag inte är stenkär. i alla fall i någon karl. trist nog. 

det var dagen det. dessutom bokat in ett möte med maria götselius tisdagen den 12 oktober.

bra dag, lätt fylld med ångest dock. som jag ska skaka bort nu.

det här med praktik

ångest. det är känslan. lärorikt och kul känns just nu långt bort. väldigt långt. när allt är löst (vilket det måste bli!!!) kommer jag att ta en stor lättnadens suck, stenen falla. då kan jag förmodligen, och förhoppningsvis, fokusera på att jag ska lära mig och ha roligt! men just nu är det sjukt mycket ångest.

just nu söker jag bara på sådana platser där jag tror att jag inte kommer få. men vill så himla mycket! eller "söker". har ägnat en dag åt det. måste sätta ut en till snarast!

i tisdags var jag på besök på p3 populär. kollade hur de gjorde, försökte ställa lite frågor som mest kändes klumpiga, satt i en kall studio i en röd soffa och var nervös för att jag inte sa tillräckligt smarta saker, nervös för att jag knappt pratade alls (men hallå, de var ju i sändning), nervös för att jag inte hade med mig några idéer men som jag ändå inte hade vetat när jag skulle lägga fram, nervös så att jag framför allt pratade med kristian antillas (som var där för en intervju) skivbolagssnubbe, och en casper på webben och inte calle dernulf som är producenten jag haft kontakt med (visade sig att han gått på kagge!), nervös för att jag inte visade mig tillräckligt intresserad, år sockerskorpor och drack flera koppar kaffe. 

så ja, frågan är hur det gick. men det var kul! hoppas på att få komma på intervju! först och främst måste radiokursen köra igång så jag kan skicka en länk med min fantastiska röst!

casper (kanske ska vara kasper), webbkillen, var en trevlig prick. satt och suckade härligt när någon modebloggare andreaas, som tydligen vunnit årets modebloggspris, var med på en telefonare. casper hade gått på södertörn, var positiv till kagge och allmänt trevlig. fick igång ett samtal så jag slapp känna mig alldeles för missanpassad och dum. 

i alla fall, vi började prata om JMK (och de anda journalisthögskolorna i landet). om deras avtal, att jag redan fått ett nej på grund av dessa. då sa han de magiska orden:

"de där avtalen finns inte kvar".

han trodde att flera av de större medierna och programmen dock inte visste om att avtalen inte fanns, eller att de i vissa fall tyckte fortfarande använde det för att slippa ta emot alla ansökningar (vilka tyvärr är alldeles för många), och på så sätt kunna sortera bort massor. sen är det ju säkert så att de  veta vad de får från jmk efetrsom de haft elever därifrån å änge. men hoppet hos mig blir lite större. kan jag bara visa att jag är på samma nivå som de på jmk (vilket jag verkligen tror att jag är) kanske jag i alla fall har en chans!!

så hem gick jag ifrån radiohuset. himlen var blå och en härlig pirrig men samtidigt ångestfylld känsla inom mig. ett par dagar efter skrev jag ett mail, ännu ett, till maria götselius på kulturnytt i p1. tjata ska man ju göra, säger alla. casper som ganska nyss gått i skolan pratade om att man måste maila och maila och maila tills de typ blir galna och låter en komma på intervju för att man ska lägga av. så jag tänkte, äh, skit samma om maria tycker att jag är jobbig, jag skickar ett mail till där jag skriver att jag hört att avtalen inte längre finns, och att jag gärna vill visa att jag visst kan och har intressena som behövs, bara jag får träffa henne. nu imorse hade jag fått ett svar:

Hej Cassandra,

får beundar din ihärdighet. Vi kan träffas, men jag skriver än en gång,
jag kan inte utlova någonting. När och hur? Hör av dig om förslag på dag
och tid, så kan vi kanske komma överens om något.
vänliga hälsningar
/Maria Götselius

yey! eller ja, alltså som hon skriver, hon utlovar ju verkligen ingenting och i det förra mailet var det ett väldigt klart nej.  och det står ju "kanske komma överens om något". så jag har verkligen inga förväntningar, men däremot extremt höga förhoppningar! jag vill verkligen göra praktik på kulturnytt eller kulturradion!! 

nu är bara den supernervösa grejen att jag ju sagt att om vi träffas kan jag bevisa att jag är vad de behöver. öhm, hur sjutton då? förslag på grejer, vad? hjälp! får maila lärar-matte, även om jag ju vet vad hans svar blir. gooosh!

lång inlägg värt en stor klump ångest. måste ringa kulturnyheterna och andra svt-program snart bara. åhhhh, dör lite grann!