...och jag står där med mitt hej.

hur gör man för att inte vara så feg. inte alltid vänta. hur gör man för att ge och inte bara vänta på att få. inte bara våga ta. till en början. hur gör man för att testa de chanser man får. för det är chanser och chanser är något bra. visst ibland är det risker men hellre ta tio risker och få en chans, än att vare sig ta en risk eller chans. men kanske att det är så att man inte får chanser. för om det ska hinna bli en chans måste man ta den, inte vänta på att få den. väntar man är risken stor att chansen går upp i rök och risker gillar vi inte. 

som så många gånger förr tar förvandlingen vid, du blir något flytande som rinner ut i sanden. kanske mjölk. kvar lämnas kladdiga klumpar som krymper och krymper men ändå ligger kvar och gyttjar ner ens hjärna, trycker in sura sandkluttar i halsen på en, påminner om att man inte kan. till slut torkar de ut. allt är glömt. allt är lika med du, för känslan har man inte glömt. den har etsat sig fast på ens axel och viskar i ens öra att "försök inte, du kan ju ändå inte, inte denna gång heller". 

du säger hej, jag hej då fast att allt jag egentligen vill är att säga hej. skrika hej på dig, tjabba tjena! tillslut säger du hej då och jag står där med mitt hej.