det var det där med nyårslöfte..

...jag hade en tanke om att nyårslöftet detta år skulle vara stort och övergripande. viktigt och egentligen en självklarhet, eller kanske snarare ett måste. mitt nyårslöfte skulle vara att det från och med då, dagen ett, 1:a januari, starten på 2010, skulle vara slutet för dum onödig ångest. jag skulle sluta ha ångest över att jag inte är så smal som jag borde, inte tränar som jag vill, inte hinner dansa så mycket som jag vill, att jag sitter ner i ett klassrum hela dagarna och därefter sätter mig vid skrivbordet i mitt rum. sluta ha ångest för framtiden. tänka positivt och att det visst kommer lösa sig bra för mig. att jag inte kommer tvingas jobba på något lager resten av livet utan att det är klart att det fixar sig. men framför allt inte tänka så mycket på framtiden överhuvudtaget, och att det karriärsmässigt måste gå så jäkla bra. att jag MÅSTE lyckas. det måste jag ju! men behöver inte fokusera på oron och tanken att "tänk om jag misslyckas". 

löftet skulle även innehålla att jag skulle se saker för vad de är. att inte tänka "bara jag var så skulle allt vara bra" eller "det här problemet hade inte varit ett problem bara jag var...". och att jag när jag har den här knasångesten, som jag ibland inte har någon aning om varför den kommer, ska tänka att "det ju egentligen är bra".

nyårsaftonen var ju fantastisk. så jag la mig i min säng och somnade in i ett slags lyckorus. men natten blev till morgon (eller snarare morgonen blev till eftermiddag) och "verkligheten" kom ikapp. som de flesta dagar detta lov vaknade jag med ett enormt tryck i bröstet. som en stenklump som ligger och skaver någonstans mellan magen och bröstet. när jag var yngre kände jag ofta den stenen. under en period av de år jag hade hästar (som i det stora hela var fantastiska!) var stenen en jättebumling. jag hade ångest över att jag inte hann med att göra allt annat jag ville men älskade hästarna och hela grejen runtikring dem och ville inte alls lägga av. fast å ena sidan ville jag det. jag minns så väl när jag och mamma var i stockholm och gick i affärer och stenen skavde och värkte som bara den. jag visste inte vad jag skulle göra. jag tänkte ofta att jag tog en kniv och skar ut stenen, och att ångesten försvann. ja, det var verkligen som att ångesten låg i stenen, jag kände den så tydligt. det med kniven var såklart inget jag funderade på att göra, bara en tanke som inte handlade om att sticka en kniv i sig. bara få bort ångesten. 

stenen kommer tillbaka då och då. just nu är den här och verkar ha fått för sig att stanna.

jag vaknade på nyårsdagen smockfull av ångest. ingen vanlig bakfylleångest med ånger från gårdagen. nä tvärtom, framtiden och allt och inget. 

nyårslöftet sprack alltså första dagen. det här med nyårslöften har aldrig varit min grej ändå, men detta hade jag verkligen velat uppfylla. men imorse när jag vaknade var det exakt samma sak. stenen växer. förstår inte varför. igår kväll mådde jag jättebra. det verkar som massa skit samlas under natten och smäller som en raket på morgonen. 

men jag ska försöka. även om nyårslöftet brutits ett par gånger kan man väl få en chans till? eller kanske ska se det som ett livslöfte istället. 

är ju inte så att allt är dåligt. verkligen inte! har flera ljuspunkter just nu. till exempel att anna är här. och ett annat ljus i mörkret som tändes på nyår. ja vi får se hur länge lågan varav, till imorgon, eller i tre veckor, men just nu känns det som en gnistra som måste finnas. (oj vad metaforer det blev).