e-news

då var ännu ett e-nytt ute. nummer fyra i raden. inget uppslag för min del denna gång. men en sida fick jag till min artikel om skådespelaren johan hedenberg (jag vet, ni har ingen aning om vem det är bara av att höra namnet. men kolla, ni känner igen honom). trevlig läsning!

STREETSTAR

va fint planschen passade här. matchning är a och o.

jag tycker de mesta matchar. om jag inte ska säga allt.

solen skiner och jag har lyckats plita ner några rader till talet. är dock det enda jag hinner med så vi får se om det blir till att hålla det på tisdag. helgen är nämligen fullbokad från fredagens kväll till måndagens morgon. streetstar fyller denna helg med dans, lycka, vänner och en hel del kalas. ikväll inleder vi med pre-streetstarjam på danshögskolan. imorgon börjar festivalen och håller på ända in på småtimmarna. på söndag är det finaldax och massa grymma dansare och musik kommer som vanligt ta mig med storm. kvällen avslutas med en hejdundrandes efterfest där den som skippar dansskorna får ta på sig kängorna och gå hem. om allt går som det brukar denna helg på året är jag hemma kring sjusnåret på måndagsmorgonen. vi får se hur det går med bussen 7:55 från brommaplan. 

åh, ska bli helt fantastiskt. inga skoluppgifter ska minsann få förstöra denna helg. en helg på året kan faktiskt skolan få komma i andra hand. jag får stå mitt kast, å det är jag beredd att göra. tror jag.

...och jag står där med mitt hej.

hur gör man för att inte vara så feg. inte alltid vänta. hur gör man för att ge och inte bara vänta på att få. inte bara våga ta. till en början. hur gör man för att testa de chanser man får. för det är chanser och chanser är något bra. visst ibland är det risker men hellre ta tio risker och få en chans, än att vare sig ta en risk eller chans. men kanske att det är så att man inte får chanser. för om det ska hinna bli en chans måste man ta den, inte vänta på att få den. väntar man är risken stor att chansen går upp i rök och risker gillar vi inte. 

som så många gånger förr tar förvandlingen vid, du blir något flytande som rinner ut i sanden. kanske mjölk. kvar lämnas kladdiga klumpar som krymper och krymper men ändå ligger kvar och gyttjar ner ens hjärna, trycker in sura sandkluttar i halsen på en, påminner om att man inte kan. till slut torkar de ut. allt är glömt. allt är lika med du, för känslan har man inte glömt. den har etsat sig fast på ens axel och viskar i ens öra att "försök inte, du kan ju ändå inte, inte denna gång heller". 

du säger hej, jag hej då fast att allt jag egentligen vill är att säga hej. skrika hej på dig, tjabba tjena! tillslut säger du hej då och jag står där med mitt hej.  

nostalginostalginostalgi

åh, josefine. kommer du ihåg när vi var på hoffmeastro? äh, det är klart du gör. vilken kväll! en av dem dragigaste konserter jag varit på. längst fram stod vi glada i vågen, ja ganska mycket glada i vågen, sångarn jukar oss ansiktet (en av kvällens få dippar. eller faktiskt den enda), heta grabbs. sambatrummor och världens dans. haha. vi var helt fantastiska!

å du, vår lover är med i klippet!

jag ska flytta till hornstull.

nytt nummer ute nu

nu är förra numret av e-nytt ute. kolla in vår supertidning här!

missa inte mitt reportage om regissören andreas boonstra.

superpower-helger

jag är ju ganska oregelbunden i mitt bloggande. brukar bli som så att jag bloggar utav bara den när jag har plugg att göra. nu ska jag till exempel leta nyheter. eller blogga. nä det är inge bra med denna oregelbundhet. måste hitta nån slags rytm.

rytm har det varit i helgen. de tre senaste helgerna har varit hejdundrandes roliga. det är jag glad för. behövs i det annars deprimerande mörkret. den första av dessa tre helger var det lite födelsedags-förfest i radhuset för theresa. dansskorna sattes på och bar oss till soulmates på strand. housa hela natten. mmmm.

helgen därefter kom min kära josse hem. olyckligtvis fick vi inga biljetter till a tribute to womanhood. inga tårar för det. istället åkte vi till josefines lilla lägenhet, som fungerar som mitt hem då och då. drack vin, ganska mycket vin, käkade popcorn, lyssnade på fin musik och uppdaterade varandra om våra händelserika fantastiska liv. bokade biljetter till talib kweli. kvällen var fulländad. inget mer behövdes. hade kunnat åka hem och lägga mig på soffkuddarna bakom köksbordet. men icke icke. nej nej. more to come. samma ställe, ny klubb. strand och raw fusion var kvällens lyckopiller. pure p, denna fantastiska dj, spelade plattor tillsammans med mad mats och andra. m var där och rörde om i kistan. musiken tystnade och det var dags att gå. tog turen förbli shleven och med en mezzaluna i handen och damn! i öronen dansade jag hemåt. ja, jag dansade. på riktigt. för mig själv. på gatorna. det var fint. 

den tredje helgen, som nu lider mot sitt slut, var lika underhållande. den mjukades upp med en inledande fredagskväll på morfar ginko med goda vänner från kaggeholm. lite vin, lite öl, lite dans och mycket prat. svartis till stora essingen och daniel. när klockan blev fyra tänkte jag att det nog var dags att åka hem. jag skulle ju ändå vara hemma tidigt och ladda inför lördagens festligheter. klockan 4:30 promenerade jag över långholmsbron. ännu en gång var tidningen hemma innan mig. 

då var det dags för lördag. helgens stora dag var kommen. skippade simning, promenerade till götgatan, köpte massa godis och gjorde mina inköp under smaskande. hasselnötskaffet och mintchokladen från saluhallen låg i påsen. väntade på presentpappret hemma. i tankspridd förvirring tog jag tunnelbanan åt fel håll. hittade en buss. kom hem och blev sen till radhuset som vanligt. där bjöds det på världens godaste bröd, sallad, hommous och marängswiss. tove kan!

oj, vilken detaljerad uppläggning det blev då. är du inte intresserad var god läs ej. 

kvällen fortsatte. ännu ett kalas väntade. en claes fyllde 25. mycket trevlig fest. hemmafester slår det mesta. trots detta var vi en trio som tvunget skulle ta oss till housen på imperiet. hann med nån timmes dans innan det var dags att lämna stället för att åka på efterfest. eller ja, var ju samma fest som innan. men vi hade ju lämnat. så nu var det efterfest. natten var lika bra som kvällen. tyvärr tog festen slut innan jag kände att jag fått nog. men trots erbjudande att stanna tog min löjliga-rädda-hämmade-alldeles för tänkande-ingen får tro nåt-sida över, och jag traskade hem. har lovat att jag ska jobba på den. trots en fin läromästare verkar jag inte göra några framsteg. 

men jag var nöjd ändå. med lite fjärilar i magen klev jag klockan fem in innanför dörren, trampade på dn med en lerig converse.

ja vad ska man säga. bra helg. helger. söndagen avslutades dessutom, efter simning, men en supersmarrig paj med en av de bästa. 

träffade s i helgen också. varför heter han s? jo, såhär är det. för er som inte är i min närmsta krets (ni har i för sig antagligen inte orkat läsa ända hit ändå) brukar vi benämna människor vi inte vill att någon ska förstå att vi pratar om med första bokstaven i dess namn. logiskt och bra. till exempel har vi en omtalad m. en något mindre omtalad y. men vem är då s, tänker ni mina nära. det ska jag inte tala om. inte så att någon förstår, har nämligen insett att fler än man tror läser ens blogg, så denna gång får personen ett alias taget ur luften. eller kanske inte helt ur luften. ni som ska förstå vem det är, förstår ändå. 

s var det ja. nä tror jag sparar på info om denna. delas endast med utvalda.

har en känsla av att superhelg-temat kommer fortsätta. inte minst nästa helg. då är det dags för streetstar. en av årets höjdpunkter. kanske säger för mycket nu. bara för att jag tror att det ska bli lika kul som det brukar, blir det en besvikelse. men skulle inte tro det. dans och bra musik är ju världens bästa kombo. fina vänner på det och det kan inte bli bättre. (det hade varit kärlek då som fattas. ja, vem vet?).

nu är det sleeping-time. en nyhet till måste hittas. jag vill dansa. 

ett skalv och en klänning

mina senaste timmarna har ägnats åt cv-skrivande. i haiti dör man. hela tiden dör man för att jorden under 20 sekunder ville ruska om sin arma kropp, skaka av sig lite stelhet. man dör för att hjälporganisationerna inte kan landa på landningsbanorna, för att det finns för få läkare, för att gipset tagit slut och man använder pappkartong för att spjäla avbrutna ben. man dör för att sjukhusen rasat och redan döda eller skadade ligger ute på gatan och bakterier letar sig in i alla sår. man dör för att husen man bor i inte är tillräckligt starka utan smulas sönder och rasar ner mellan jordplattorna. man dör för att vi i vår del av världen bekymrar oss över att vi åt en bulle på fikarasten, att det gick hål i den där snygga klänningen vi knappt andvänt eller klagar över att vi är så förbaskat trötta hela tiden. ja alltså, det vill säga alla ANDRA dagar på året. då det inte hänt en katastrof och barn med amputerade armar och ben visas på tv. nu, när skalvets ruiner strömmar ut från alla sorters media kan vi uppskatta vad vi har, sluta klaga och kanske till och med skänka en hel timmes lön för att få slut på döendet. 

men tiden kommer att fortsätta gå som den brukar göra och snart har vi glömt resterna av port-au-prince. snart slutas öppna sår och förtvivlade människor att visas i apparaterna. vi glömmer och glömmer och bekymrar oss över bullar och trasiga klänningar medan haitianerna bygger upp sina spillror till nya hus. hus som någon gång i framtiden kommer skakas om av ett frustrerat jordklot och bli till sand. hus som  inte byggdes tillräckligt starka med rätt material eftersom vi kom att tänka på den där trasiga klänningen. vissa av oss kommer till och med att se det som en väldig orättvisa att behöva betala ett par sedlar extra varje månad för att grannungen ska få penicillin mot öroninflammationen. "det är väl inte mitt ansvar" säger somliga och egoismen och girigheten har tagit över. haitianerna är glömda för alltid. 

jag skrev på mitt cv. ett halvt cv är klart, ångesten kom jämrande över mig. sa åt mig att jag är alldeles för lat, långsam och alltid ska skjuta upp viktiga saker. kom att tänka på människorna i haiti. kanske att ett halvfärdigt cv inte är så farligt ändå. 

skrattsug

jag känner för att skratta. sådär kalasmycket ni vet. som vi alltid gjorde på gymnasiet. hela gymnasiet var "skratta-så-man-får-ont-i-magen-och-inte-kan-prata-utan-dregla-och-se-jätterolig-ut"-tiden. det var längesen nu. ska ta mig en tripp till lindén (istället för att träna. bra. suttit på rumpan hela dagen). hoppas på skratt där borta.

på torsdag ska vi ut på äventyr. flyga flygplan i ett garage och springa med kameror i ett omklädningsrum i globen. eller förlåt, ericsson globe. samtidigt ska några filma. sen ska det visas på tv:n. sen är det dax för olympiska spelen.

men först... ska jag till lindén.

andreas boontra-time

nu ska jag iväg och göra en intrevju med andreas boonstra på stadsteatern. lite nervig. nej, mycket nervig. men kul ska det bli. sen blir det till att skriva hela helgen. självklart tog jag inte med mig min kortläsare och kan inte lägga in det jag spelat in på mobilen i datorn (överlade hemma "ska jag ta med den? nej, vad behöver jag den till". är typ onödigt att spela in då. får lite på mitt minne och mina anteckningar.

får inte glömma att fota.

fin musik fin artikel

ligger på golvet i mitt rum med spikmattan under magen ( tvungen att vända på mig för att kunna skriva). lyssnar på mycket god musik och försöker komma på vad min vecka ska handla om. eller vad artikeln jag ska ägna mig åt i veckan ska handla om. vi börjar med e-nytt på direkten och jag har satts på feature-delen, det vill säga allt annat än nyheter. kan till exempel vara ett personporträtt eller ett annat längre reportage. sånt jag tycker är allra roligast, men samtidigt sjukt svårt och prestationskrävande. får se hur det går nu i början på året. nä det ska gå bra!

funderar i vilket fall på att göra något om andreas boonstra, regissör, musiker, skådis etc. och aktuell med teatern 'ön' på stadteatern i februari. han är uppvuxen här på ekerö och pjäsen ska vara inspirerad av hans oangenäma uppväxt här ute i naziland (oops sorry, överdrift. kanske). stefan sundström tipsade mig om att jag skulle kontakta andreas om jag ville göra något på någon som verkligen vet hur det är att växa upp här, och inte riktigt passa in, inte vilja passa in. ligger därför och huttrar på golvet med filtar och kupévärmare och försöker reca andreas boonstra. har planerat att ta tag i det hela lovet. till och med boka intervju med honom hade jag tänkt. men självklart har jag inte gjort något av det. vi får se hur det går. måste ha en plan b. men kan inte komma på något.

istället hittar jag massa annat intressant. efter intervjun med stefan är jag lite smått kär i honom. ja inte kär kär så klart. bara lite... fäst. råkade hitta den här artikeln om ekerö . ironin han skriver med, den underfundiga undertonen gillar jag skarpt. på någe vis liknar det mitt eget sätt att skriva. ja när jag skriver sådana slags texter. vilket typ aldrig händer men ibland så. 

lite på samma sätt som mamma skriver också. är väl där jag fått det ifrån.

hade planerat att träna och ta mig en tripp till linden ikväll. blev inget av det. kanske var bra. min mage är ju arg som attans. var ganska skönt att va för mig själv i mitt eget rum också. sakta smälta in att jag är tillbaka. 

lyssnat igenom samma skiva 15 gånger nu. å det är bara idag. varje dag sedan nyårsafton har sett lika dan ut. tror jag gillar´t.

fick ett sms, nu på sekunden. varje gång telefonen gör sms-ljudet hoppas jag en aning. men jag vet vem det är ifrån och det är inte dumt det heller. men hade suttit fint..

tillbaka till verkligheten...

om fyra timmar åker jag tillbaka till kaggeholm. klockan fyra går bilen till ett kallt rum, mörker och rådjur utanför dörren. kaggeholm, även kallat 'landet ingenstans'. ska bli kul att komma igång igen. eller både och. men känner inte alls för att flytta ut dit. håller tummarna stenhårt för att det ska fixa sig med lägenhet snart. 

året har börjat med en stor hop ångest och en ibs-mage av bara dess like. vad vill den? ska alltid krångla så här i början av saker. är sjukt obehagligt att sitta och skriva 8 timmar (oftast mer) om dagen och samtidigt känna sig som en uppkörd flodhäst. man tappar liksom lusten. så snälla mage, bli bra!

trots ångest non-stop och ibs känns det som ett bra år. kanske är bra att behöva kämpa lite såhär i början. resulterar i att allt går lätt och smort längre fram. ja så är det nog!

längtar tills om några veckor. ja sisådär två och en halv-tre. då borde jag ha kommit in i allt igen och förhoppningsvis flyter det på bra. en annan sak som kan bli kul händer då också. kan hända att det inte händer något, eller inte alls blir kul. men just nu hoppas jag det. väldigt mycket.

 

dax ska jag samla mig lite inför hemfärden. kanske en avslappnande stund på spikmattan jag fick i en klapp. sen är det nya friska tag som gäller!

lösningarnas år

palle skulle vara tillbaka efter helgen. hm? vadå efter helgen? jobbar han inte under resten av veckan? eller är det någon slags "helg helg" fortfarande? får kolla med becca. 

igår var jag ju hos hanna. det var skönt. när man är nere av någon konstig ovetande anledning är det bra att träffa rationella människor som hon. alltid lika logisk och verklighetsförankrad. inget flum inget, inget förvirrat konstnärstänk. tack hanna!!

inte för att dagen varit ångestbefriad. inte på långa vägar. men jag försöker. tänker "fasen va bra jag har det". men.. inte alltid så lätt. 

i eftermiddag ska jag ut och käka med mamma. kanske panda sushi, kanske där med pasta. ska bli skönt att ventilera sig lite med henne. i för sig verkar hon inte heller vara på topp, och ofta när vi har viktiga snack slutar det med irritation och tjuriga miner. ja ganska ofta skrik. men jag ska verkligen försöka bättra mig. bestämmer jag ju jämt men så kommer den där känslan ändå. å hon är ju faktiskt inte så bra på att hålla sams heller. men, nu är det dax att ändra på det. från och med nu ska jag låtsas. aldrig bli sur eller grinig! lovar..

idag fyller min goa storebror alex år! 29 år. nästan 30. tiden går. han är en fin bror den. lite orolig för honom emellanåt dock. han har lite problem med saker och ting. men jag älskar honom över allt annat och jag hoppas att allt ska lösa sig. 2010 är lösningarnas år. 

innan käk med mamma ska jag till ungdomsmottagningen. nä ingen klamydia, ingen graviditet. dax för nytt p-piller recept. känns lite småskumt att stå där bland hormonstinna 14-åringar på öppet hus som tittar ner i backen i rädslan att möta någon de känner. nästan ännu knasigare att komma in till barnmorskan och svara på frågor som "har du haft sex?", ville du det första gången eller kände du dig påtvingad? har du druckit alkohol?" och andra passande frågor.

nu har jag brådis, dax att rusa. 

från det ena till det andra

varför känns vissa saker jättekul och spännande ena dagen, och inget alls näst? eller nästan inget alls i alla fall. eller ja, egentligen kanske det inte handlar om att det inte känns, utan att det känns lite fel och skumt. blir nog lite osäker. "vad tänker den" och annat. är ju extra svårt när man verkligen inte kan ha nån aning. inte ens en känsla. vi får väl se om ett tag. ett ganska långt tag. tyvärr. 

ibland vill man bara prata av sig med nån. bloggen blir ibland som en avpratarplats. kan vara bra. kan vara dåligt. vet ju aldrig vem som läser. därför får det bli lite oklart vad jag egentligen menar. blir i för sig lite mer spännande då. haha. eller?

nu ska jag snart till hanna. det känns bra. kanske äta glass. idag igen. hon är fin den. hanna alltså. inte glassen.

svara...

jag ringer och ringer men får aldrig prata med den jag vill. det handlar om palle på stadium. först svarade någon, men han var inte där. sedan svarar ingen. palle slutar om en kvart. jag ringer imorgon, på förmiddagen när han är kry och pigg och på så gott humör att han blir glad när jag ringer, och ger mig jobb. 

har på mig en velourdress. mjukisar och tröja jag fått av alex i julklapp. blev riktigt öerraskad av dess mysighet. var lite snyggare än jag trodde också. ingen oversized hiphopstyle. men inte heller tight "hello i´m a little cute girl"-style. bara go och fin. tack bror!

nu ska det städas! bort bort bort ska smuts och saker. och ångest. (sorry. lovar sluta dalta över ångest hela tiden. snart!)

vill även tacka min fina anna! underbart att ha dig här. tack för allt härligt häng. fikor, sushitime, tvätthäng, mysiga middagar och slapp glassmölning hos tove och co. (tack till er också så klart!). tack för fina kramar och ruggdunkningar, affärstrippar och att du stått ut med mitt ångesttjat! vi hann inte riktigt med allt vi ville gå igenom (visade till exempel aldrig de där sms:en vi pratade om), men vi får ta det en annan gång. vi finns ju alltid hos varandra, trots de 41,3 milen. älskar dig.

Åh, min underbaraste finaste josefine har lagt ut det här inlägget på sin blogg. det värmde extremt mycket! kom så passande. precis vad jag behövde med tanke på nedan. saknar dig josefine. en sann vän!

"Detta är Cassandra. En av mina bästa vänner. Vi har så himla kul ihop tycker jag. Och jag riktigt längtar till vår vår ihop. Det kommer bli fantastiskt bra som alltid. Vi har en grej för oss att en gång minst i månaden går vi och käkar på restaurang och sen går vi på något kulturellt. Vi har bland annat käkat italienskt, grekiskt och thailänskt. Vi har gått på teater, spelning, dans och bio. Det är en himla bra grej och det känns otroligt värdefullt. Tiden tillsammans framför allt men även att se till att lägga lite pengar på sånt som verkligen är värt att lägga pengar på; god mat och upplevelser. Jag var precis inne på stadsteaterns hemsida och blev grymt sugen på att se Bröderna lejonhjärta. Ja jag får ta upp detta med Cassie. Saknar dig. Nu passar hon mitt lilla rum. Grymt bra! =)"

det var det där med nyårslöfte..

...jag hade en tanke om att nyårslöftet detta år skulle vara stort och övergripande. viktigt och egentligen en självklarhet, eller kanske snarare ett måste. mitt nyårslöfte skulle vara att det från och med då, dagen ett, 1:a januari, starten på 2010, skulle vara slutet för dum onödig ångest. jag skulle sluta ha ångest över att jag inte är så smal som jag borde, inte tränar som jag vill, inte hinner dansa så mycket som jag vill, att jag sitter ner i ett klassrum hela dagarna och därefter sätter mig vid skrivbordet i mitt rum. sluta ha ångest för framtiden. tänka positivt och att det visst kommer lösa sig bra för mig. att jag inte kommer tvingas jobba på något lager resten av livet utan att det är klart att det fixar sig. men framför allt inte tänka så mycket på framtiden överhuvudtaget, och att det karriärsmässigt måste gå så jäkla bra. att jag MÅSTE lyckas. det måste jag ju! men behöver inte fokusera på oron och tanken att "tänk om jag misslyckas". 

löftet skulle även innehålla att jag skulle se saker för vad de är. att inte tänka "bara jag var så skulle allt vara bra" eller "det här problemet hade inte varit ett problem bara jag var...". och att jag när jag har den här knasångesten, som jag ibland inte har någon aning om varför den kommer, ska tänka att "det ju egentligen är bra".

nyårsaftonen var ju fantastisk. så jag la mig i min säng och somnade in i ett slags lyckorus. men natten blev till morgon (eller snarare morgonen blev till eftermiddag) och "verkligheten" kom ikapp. som de flesta dagar detta lov vaknade jag med ett enormt tryck i bröstet. som en stenklump som ligger och skaver någonstans mellan magen och bröstet. när jag var yngre kände jag ofta den stenen. under en period av de år jag hade hästar (som i det stora hela var fantastiska!) var stenen en jättebumling. jag hade ångest över att jag inte hann med att göra allt annat jag ville men älskade hästarna och hela grejen runtikring dem och ville inte alls lägga av. fast å ena sidan ville jag det. jag minns så väl när jag och mamma var i stockholm och gick i affärer och stenen skavde och värkte som bara den. jag visste inte vad jag skulle göra. jag tänkte ofta att jag tog en kniv och skar ut stenen, och att ångesten försvann. ja, det var verkligen som att ångesten låg i stenen, jag kände den så tydligt. det med kniven var såklart inget jag funderade på att göra, bara en tanke som inte handlade om att sticka en kniv i sig. bara få bort ångesten. 

stenen kommer tillbaka då och då. just nu är den här och verkar ha fått för sig att stanna.

jag vaknade på nyårsdagen smockfull av ångest. ingen vanlig bakfylleångest med ånger från gårdagen. nä tvärtom, framtiden och allt och inget. 

nyårslöftet sprack alltså första dagen. det här med nyårslöften har aldrig varit min grej ändå, men detta hade jag verkligen velat uppfylla. men imorse när jag vaknade var det exakt samma sak. stenen växer. förstår inte varför. igår kväll mådde jag jättebra. det verkar som massa skit samlas under natten och smäller som en raket på morgonen. 

men jag ska försöka. även om nyårslöftet brutits ett par gånger kan man väl få en chans till? eller kanske ska se det som ett livslöfte istället. 

är ju inte så att allt är dåligt. verkligen inte! har flera ljuspunkter just nu. till exempel att anna är här. och ett annat ljus i mörkret som tändes på nyår. ja vi får se hur länge lågan varav, till imorgon, eller i tre veckor, men just nu känns det som en gnistra som måste finnas. (oj vad metaforer det blev).

jag hade en tanke..

om ett nyårslöfte. men jag jag har redan brutit det. så skit i det.

nyårsaftons afton, eller snarare eftermiddag började med supé i goda vänners lag. somliga nya men framför allt nära. efter att de sista timmarna 2009 spenderats med vin, marängswiss och lekar ala vuxenstil togs tåget ännu längre söder ut i staden och den husliga tonårsfesten gick av stapeln. the pink radhouse var platsen där den allra sista timmen det året spenderades och gatan utanför fick inviga det nya decenniet. efter sju inräkningar och lika många kyssar (i wish) tog festen fart av bara helsike. nu var det 2010 och ingen tid fick spillas till onödigt dravel. det vill säga allt annat än festande. i ett hus fullproppat av massa okända människor, några bekanta, en gammal goding och en drös kommande nya vänner, bytte jag kängorna mot dansskorna, aka strumpor. dansen tog vika och sambafestival i köket fick hjärtat att pumpa rytmiskt, ja ännu rytmiskare än vanligt. flaskor gick sönder, glas i fötter, nytt vin i glasen och tillbaks till dansen igen. nya bekantskaper både i rumsliga och humanitära världar skapades. livet lekte. dansen övergick till limbo och rockring. alla var fulla, inga var fula. 

klockan blev morgon, si så där, halv sju och det var dags att låta nyårsaftonen vara över. men inte riktigt än. under den veckade finkjolen sattes pösiga gröna brallor, fötterna ner i kängorna, pannbandet strax ovanför ögonen. halsduken över näsan. extremt vacker trampade jag snö till tunnelbanan. slussen blev en ordinär plats. 

efter att ha önskat en stekare ett alldeles "förträffligt år" damp jag ner i sängen. klockan var halv åtta. det nya året hade hållit på några timmar. allt var bra. jag säger som de andra. det är något visst med 2010. jag känner det på mig. snart så.

och så var det det här med nyårs löfte. det kommer senare. be patient. nu ska jag planka tunnelbanan och träffa min frisse-nisse anna som är på besök. lovely! och tavla. inte så dumt det heller. inte alls.