stadium nästa? tummhållning på hög nivå

nu har jag suttit med datorn i knät i flera timmar. först var det mat och robins, sedan timmars jox med cv:et till stadium. här ute på vischan är inte tekniken så där jättebra. internet hoppar ut konstant. ibland. självklart krånglade det nu när jag gjorde viktigt stuff. jag valde att skriva mitt personliga brev direkt i rutan på webbsidan, istället för i word där man kan spara. skrev och skrev och skrev. tänkte och tänkte och tänkte, att innan jag trycker på "spara" ska jag kopiera det jag skrivit utifall internet är knasigt. ja, tror ni jag sparade? nej då. och fel blev det. allt försvann. det andra, uppgifter om var jag vill jobba, vad jag gjort innan, utbildningar etc. var ingen fara att skriva om. de hade dessutom försvunnit en gång innan. men det där jädrans personliga brevet. var bara att börja om från början.

nu är det i alla fall gjort. snart ska jag ringa, fråga efter palle, säga att jag känner becca!

hade planerat att ta mig en lång promenad. i mörkret med pannlampa och reflexväst. men klockan blev så mycket. lite läbbigt att vandra ut nu. har dessutom ett reportage som behöver läsas.

visst är det sjukt jobbigt att ringa. ni vet, sådana samtal där man måste be om något. det tar emot och man (jag) skjuter upp. men nu är det gjort! eller i lördags. ringde martin och eva angående boende under praktiken. de skulle lösa sig trodde dem. yes! var riktigt mysigt att prata med eva (farbror martins fru). hon blev glad för att jag ringde. kändes lite fel att fråga om en tjänst dock, att jag inte bara ringde för att kolla läget. pratade en lång stund om ditten och datten. hon sa:

– vad KUL att du ringde cassandra. var verkligen jättekul att höra från dig.

–eh ja. men jag har en fråga också. skulle behöva be om en tjänst bla bla bla. 

men va fasen.

känns ibland som mina släktingar gaddat ihop sig och anklagar mig, och min stora grekiska familj, för att "aldrig höra av sig". jag är väldigt familjekär. har i hela mitt liv saknat att ha en stor varm familj med söndagsmiddagar och julaftnar med fullt hus. skyller inte på nån! att det inte blivit så har ju sin naturliga, och sorgliga, förklaring. jag har massor av bra familjeupplevelser ändå. det är inte det. egentlige handlar det väl om att "gräset alltid är grönare på andra sidan". 

men det här med att höra av mig. jag försöker ringa farmor och bengt titt som tätt. skulle kunna göra det oftare, men jag försöker. min stora undran i detta är när alla de andra släktingarna menar att de hör av sig? jag har inget minne av att britt-marie ringt mig för att bara kolla hur det är. eller att uffe hört av sig till alex, och kollat hur en liten grabb, som mist sin pappa har det. om han kanske vill ut och spela fotboll nångång. eller bara hänga, ha en manlig förebild att prata med. 

det är inte så att någon förutom farmor sagt att jag är dålig på att höra av mig. men det känns underförstått, som något som alltid ligger i luften när man ses. å om farmor kommenterar det, får man lite medhållande nickningar tillbaka. å när till exempel en kusin kan hålla med, samtidigt som den aldrig de senaste åren tryckt på mitt namn i telefonboken, är ganska oschysst. det gör rätt ont faktiskt. jag älskar min familj och har alltid uppmuntrat att vi ska ses. att då få en känga i ansiktet för något de inte är bättre på känns rätt kasst. dessutom kan man väl någonstans tycka att en farmor, faster eller farbror har lite mer ansvar (eller vad man ska säga) att hör av sig än ett barnbarn? och som jag skrev, när ringde de när vi, både jag, mamma och alex, behövde det som mest?

oj vilket dagboksinlägg det blev. vart kom det ifrån. 

nu ska jag lägga mig på golvet och läsa reportaget. inte bra för ryggen att sitta ihopkurad i sängen i flera timmar.