tjuriga gubben

varför är vissa människor så fruktansvärt tjuriga? varför kan vissa inte bara ta lätt på saker och ting och inte göra en jättegrej av minsta lilla? som nu till exempel. sitter på hornstulls bibliotek och försöker locka fram den duktiga kreativa sidan i mig. går inte så bra. istället hinkar jag kaffe och springer på toa varannan kvart. för ovanlighetens skull är det gratis toalett (prisa gud!). det enda som behöver göras är att hämta nyckeln i receptionen. men när jag rusade emot bibliotekarietanterna bakom disken såg jag i ögonvrån att toadörren var öppen. varför bekymra sig med att stå i kö för nyckelns skull när jag lika gärna kan slinka in? så så blev det. in på toa, låsa, ner med brallorna och kisselissa lite. plötsligt hör jag hur någon kör in en nyckel i låset. hjärtat stannar, jag slänger mig mot dörrhandtaget, vrider låset åt motsatt håll. vill ju inte bli avslöjad med rumpan bar på biblioteket så säger med avslappnad cool röst (som antagligen lät alldeles nervös och tillgjord) "det är upptaget här!". 

skyndar mig ut. där står en liten gubbe. jag ler ett litet försynt 'hej', eller kanske snarare 'oj', mot honom. 

istället för att vara en snäll liten gubbe är han ett surt monster.

 – hur kunde du komma in utan nyckel? fräser han.

 – dörren var öppen, så jag passade på att smita in.

 – det står ju klart och tydligt att man ska hämta nyckeln här på dörren, grinar han och pekar med hårda fingrar på den lilla skylten.

 – jo men dörren var ju öppen, försöker jag milt, så jag kunde inte se vad som stod utanpå den. (han behöver ju inte veta att jag visste att man skulle hämta nyckel).

gubben ger ifrån sig något brummande ljud och stänger toadörren om sig.

när jag sedan sitter på min plats vid datorn ser jag någon som står vid utgången, stirrandes på mig. tjugo meter framför mig står denne lille man och bekymrar sig över att livet är jobbigt, att alla människor är dumma – att jag gick in på toan utan att hämta nyckeln. 

känner hur blodet rusar runt i huvudet. pallar inte att han kommer och skäller på mig inför alla människor. inte avslöjar att han höll på att slänga upp dörren när jag satt på dass. han står kvar en stund till. försvinner och efter några minuter är han tillbaks igen. går sakta emot mig. jag sneglar uppåt men tänker inte möta hans blick. inte inbjuda till utskällning. han närmar sig mitt bord. precis innan han ska sätta fötterna vid bordsbenen viker han av, in mellan hyllorna.  – puh, jag andas ut.

en stund senare går han ännu en gång mot utgången. vänder sig om för en snabb ondskefull blick men klarar av att ta steget ut. steget ut utanför biblioteket, trots att han blivit så förnärmad av den obefintliga nyckeln.

kanske var det av stor betydelse för honom, kanske kände han sig djupt kränkt för att han hämtat nyckeln och inte jag, kanske kommer han sitta hemma och känna sig bitter resten av dagen. men ärligt talat, om så är fallet, gjorde jag honom antagligen en björntjänst. för vad skulle han annars ägna resten av dagen åt?